Jaha, då har man skaffat blogg igen.

Såå hur gör man nu, ska man vara fin och ordentlig och presentera sig och så, eller ska man bara kasta sig in och börja skriva om hur man mår, hur man tänker och hur man känner?

Aja, Sofie heter jag iaf. Är 22 år gammal(?) och bor i Hofors med mina två kissar Goobie och Torkel.
Jag jobbar på Entré Ungdom, dock vara två veckor till då jag har ett nystartsjobb som bara håller ett år.
Jag trivs som fan här på jobbet, så det svider som fan i hjärtat att jag måste gå..
Kan ju kanske börja med att det senaste året, (eller ja, egentligen ganska många år) har varit ganska kaos. Jag har fått upplevt kärlek, äkta kärlek som tyvärr tog slut från min partners sida efter 1,5 år. Min älskade laika som jag har vuxit upp med och haft i 15 år, min tjocka kisse Pysen som var lika gammal som laikan Rita, de var bästa vänner, och de båda somnade in förra året.
Jag var så upp över öronen kär i mitt ex, jag planerade framtiden med honom. Jag flyttade till en tvåa, inredde med stor soffa, 180 säng osv, och trodde jag skulle få ändra namnet på dörren till två namn..
Planerade julafton för första gången sen jag var femton, och trodde att vi skulle starta våra traditioner som våra barn skulle få uppleva..
Men det var tydligen inte så livet skulle gå till.
En veckan innan jul, när alla julklappar är inhandlade, hela julen planerad, så säger J att han vill vara fri.. Han trivdes inte i vårt förhållande..
Hela min värld rasade.. Alla mina drömmar krossades...
Han ångrade sig sa han några dagar senare.. Men jag var alldeles för sårad för att kunna ta tillbaka honom, och vi bestämde att en månad senare skulle vi ses, då skulle vi ha hunnit känt efter på vad han ville egentligen.
Tiden gick, och jag kände mig lite mer starkare..
Så kom nästa smäll. Jag hade funnits där för en vän, någon som jag känt länge och väl. Jag var inte riktigt stabil i mitt inre, hade ganska ofta panikångest, grät mig till sömns varje natt. Och när denna vännen behövde prata, så tänkte jag inte längre än att "ja men hen har funnits där för mig, så jag finns väl här och låter hen prata ur sig." Jag kände att jag inte behövde tänka på mitt egna liv och jag slapp må skit för en stund.. Det var ju tydligen världens misstag. Jag la ingen vikt i vad de pratades om utan bara kände att jag ville ställa upp och vara en vän.. det missuppfattades av resterande delen av hens familj, och en dag fick jag höra av någon som jag trodde var en riktig vän, någon som förstod sig på mig utan och innan, bad mig att aldrig mer prata med henne. Jag försökte förklara mig men det ville inte godtas..
Jag fick höra saker som gjorde att jag inte såg nån mening mer med mitt liv.. Jag förstod inte varför jag skulle fortsätta kämpa, varför jag ens skulle försöka.
Tanken gick till att gå med katterna till syrran, och sen bara ställa sig vid vägen och vänta på en lastbil. Jag däckade till slut av panikångesten och gråten.. När jag vaknade efter ca två timmar blev jag rädd för mig själv och mina tankar, och kände att jag inte kunde vara ensam, jag litade helt enkelt inte på mig själv.
Jag ringde J, eftersom att jag visste att han är den enda som har sett mig i alla mina former, och han visste vad jag behövde. Han kom, snäll som han var, och stannade över natten. Han tröstade mig när jag bröt ihop och vara fanns där.
Dagen efter, så frågar han om en vän kan ringa honom. Ja visst tänkte jag. Jag hör att han pratar om mig och hur jag mår, och sen avslutar han samtalet med "jag älskar dig"! Det här var alltså 3-4 veckor efter att han hade dragit ut mitt hjärta och stampat sönder det. Han berättade för mig hur smal och snygg hon var, att hon hade haft magrutor, men nu var hon gravid i 6 månaden med en annan kille. Han hade träffat henne på nyårsafton, alltså två veckor efter han lämnade mig,
Nu har han allt det där som jag ville bygga upp och ha med honom, fast de är med henne..
Så januari månad var en kamp varje dag. Jag fick kämpa mig upp ur sängen varje dag, fick försöka hitta nån mening med att en finnas..
Tack och lov hade jag jobbet, underbara kollegor och underbara ungdomar som fanns till varje dag. När jag kom hem hade jag underbara fantastiska vänner som stötta mig.
Livet rullade på, blev lättare och lättare för varje dag,
Så kom den dagen jag fasat för. Dagen efter min födelsedag, så somnade min fina älskade farmor in..
Det gjorde så förbannat ont att se min pappa må så dåligt, och åter igen kändes det som att allt bara faller.. Jag kände återigen att det bara var en massa hemskheter som händer, såg inget ljus alls i livet..
Ibland funderar jag på om jag är född med otur. Om det är meningen att livet ska vara misär hela vägen.

Men nu börjar våren komma, solen ger mig lite styrka, och på något sätt så börjar jag tro att livet kommer att lösa sig och bli bra!

Vissa drömmar går i uppfyllelse, på ett eller annat sätt. Det gäller bara att njuta när det väl sker!!

Hoppas att jag inte var alldeles för negativ, men som sagt, det börjar ljusna!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Var ett bra tag sen jag skrev.. Har hänt en hel del, fast ändå knappt nånting. Sitter hemma och ska väl egentligen göra mig iordning för en eftermiddag i Hyttan med Papi, Tea, Sussie och djuren. De har varit många gråa och trista dagar, både ute...

Sitter hemma och laddar för en tur på crosstrainern, och börjar fundera på varför jag egentligen gör allt detta.   Det är för att alla dessa år av mobbning, alla dessa år av självhat, alla dessa år av avskyn och illamåendet av att se sig själv na...

En vis person sa en gång till mig: "När spriten går in, då går vettet ur." Så frågan är, om man vågar sig på en öl eller två, eftersom jag inte känner mig så värst vettig nu heller.. Har en kliande känsla kroppen, vill göra nå extraordinary, f...

Jaha.. Näst sista dagen på jobbet. Vet inte vad jag ska göra, vad jag ska göra.. Usch för denna känsla!! När Sofie mår dåligt, vad gör hon då? Jo hon pimplar kaffe som om det vore luft.. Och vad är för mycket kaffe? Jo ångestframkallande :D f...

Haha! Jadu, att jag inte har världens träningsvärk i magen nu, det är ett mysterium! Så sjukt roligt kväll har det varit, jag har nog skrattat konstant i två timmar! Jag ljuger inte, jag skratta och slog händerna i knäet när jag inte fick nån luft...