Var ett bra tag sen jag skrev..

Har hänt en hel del, fast ändå knappt nånting.

Sitter hemma och ska väl egentligen göra mig iordning för en eftermiddag i Hyttan med Papi, Tea, Sussie och djuren.

De har varit många gråa och trista dagar, både ute, och på insidan av mig..
Jag har börjat ransaka mig själv, från topp till tå, insida ut..
Svår grej att göra egentligen, men har man en massa fritid så har man.

Har iaf komit underfund med att jag kanske egentligen inte mår så där 100 direkt.

Frågan är, hur mår jag?
Inte ens jag kan svara på det..
Jag som sällan, sällan gråter, har knappt gjort nå annat på sistone känns de som.

Jag ser bara fel och brister, aldrig något positivt med mig själv. Varken utsida eller insida..

Har alltid varit tjock, har aldrig lärt mig nå instrument, har aldrig varit bra på nått specifikt faktiskt.
Visst, jag har kanske 50-60% dagar då jag mår bra. Vissa dagar har jag till och med ett självförtroende! Den du!
Och ja de händer bra saker också, vissa för bra för att vara sanna.
Men de beror ju kanske lite på hur ofta dom händer också.

Nu tänker säker du "de är väl bara att lära sig något då."
Ja jo, förvisso. Om de vore så att jag inte hade världens prestationsångest, så minsta sak som jag inte gör perfekt äter upp mig i veckor, och genast börjar jag skämmas över att jag ens försökte.

Jag orkar inte gå till mer psykologer som bara följer standardmallar och säger och ger tips om sånt jag redan vet.
För jag vet. Jag vet exakt hur jag kan göra, hur man kan tackla vissa problem osv.
har läst psykologi, men även gått till psykologer/kuratorer sen jag var kanske 13-14 så jag vet.

Men jag vet även att jag behöver den där personen, som jag ser upp till, som jag kan lära av, men även bara vara mig själv, med mina brister.
Att sätta prestationsångesten åt sidan är då verkligen inte lätt alla gånger..
Och nej jag är inget psykfall..

De har bara varit för mycket av sorg, nertryckning och bara övergivelse detta år.
Alldeles för många jobbiga faktorer på en och samma gång.

Och jag är inte bra på att vara själv. Jag får panik av att sitta hemma tvp dagar i rad helt ensam. Jag är rädd för att vara själv.
Och de är första gången i mitt liv, som jag står HELT själv. Och de är skrämmande.
De är skönt ibland att strosa omkring i vilka kläder man vill, håret på ända och bara se ut som fan.
Men sen då? ska jag göra de 24/7?
Då kommer jag ju verkligen bli Craz catlady som kastar katter på folk.

Nej usch.. Ensamheten får en att tänka och fundera, och som alltid, så är allt, ens egna fel..

Sitter hemma och laddar för en tur på crosstrainern, och börjar fundera på varför jag egentligen gör allt detta.

Det är för att alla dessa år av mobbning, alla dessa år av självhat, alla dessa år av avskyn och illamåendet av att se sig själv naken i spegeln, har fått mig att inse att bara jag, endast jag kan göra något åt detta.

Ni vet i filmer, då nån kämpar röven av sig och lyckas, den där känslan av att kunna se dom som inte trodde på en i ögonen och lugnt kunna säga: "Jag är bättre än dig. inte för att jag är snyggare, starkare eller rikare, utan för att jag kämpade och tog mig ända hit, jag gav inte upp när du spottade på mig, jag gav inte efter för känslan att avsluta detta lidande, utan jag vände på det hela och blev bättre än dig. Jag behövde inte klanka ner på någon för att känna mig bättre, utan jag gjorde mig bättre!"
Att kunna få känna känslan av att komma och åka i nån snygg bil och bara vara den där "coola bruden" jag vill vara, och se blickarna på de som mobbade mig, dom som aldrig trodde att jag skulle kunna vara snygg, utan bara vara det där jävla fettot som aldrig lyckas med något.

Jag vill dit! Jag ska dit!

Jag tänker inte ge efter, hur jobbigt det än är. Hur svårt jag kommer ha det.. Aldrig!
För tro mig, alla dessa gånger som jag suttit hos en psykolog och dom om och om igen har sagt att jag måste lära mig att tycka om och älska mig själv, de är tyvärr inget värt för mig.
För när man har en inre känsla, en riktigt djupt rotad bild av sig själv, och det är något helt annat som uppenbarar sig i spegeln, då kan man inte bara "Åh som jag älskar mig själv!"
Funkar inte så för mig.

Så, alla som har åsikter om min diet, eller träning, snälla lägg ner!
Jag har kämpat sen jag var 16, vqarit till olika dietister, tränat och kämpat.. Men det är inte förrän nu som jag verkligen känner att "Ja!! Nu ska jag tamigfan lyckas!"
För tidigare, har jag försökt för andras skull. eller ja, för att andra ska tycka om mig, för att jag ska kunna klä mig som andra och för att pojkarna ska se mig.. eller ja, sett mig har dom nog inte misslyckats med, svårt att undvika en tjockis ;) men jag fick aldrig chansen att bli sedd för mitt inre.
Så FU, nu ska även mitt inre vara på utsidan!

Here I go again, men tro mig, det kommer gå så jävla bra denna gång!!
Puss och kram och nyp i stjärten!

En vis person sa en gång till mig:
"När spriten går in, då går vettet ur."
Så frågan är, om man vågar sig på en öl eller två, eftersom jag inte känner mig så värst vettig nu heller..

Har en kliande känsla kroppen, vill göra nå extraordinary, få uppleva nå riktigt skojigt!
Risken är väl att jag klipper av mig håret och ångrar mig direkt och sitter och gungar fram och tillbaka i forsterställning i ett hörn.

Nu kom den där känslan tillbaka.. Den jag hade vid jul..
Det där behovet efter att släppa alla hämningar. Att bara göra nå dumt, galet, flippat..
Men, då kommer lilla moralsofie fram..
"Nej men skärp dig nu. Du är ju vuxen, du kan ju inte bete dig så där."

Slits mellan två världar, två sidor som är lika lockande..

Vet inte riktigt vad jag ska göra, vem jag ska vara..

Allt jag vet, är att jag vill ha den där stabila personen att luta mig mot. Den där personen som bara finns oavsett vad.. Och nej, betyder inte att jag vill ha en pojkvän, utan bara en vän.
Kärleken letar jag inte efter, den får komma när den känner för det..

Så ja, nu får vi se vad som händer och sker..

Jaha..
Näst sista dagen på jobbet.
Vet inte vad jag ska göra, vad jag ska göra..
Usch för denna känsla!!

När Sofie mår dåligt, vad gör hon då? Jo hon pimplar kaffe som om det vore luft.. Och vad är för mycket kaffe? Jo ångestframkallande :D fin cirkel de där du!

Det enda jag känner för nu är att dricka mig full som fan, släppa allt, skita i allt och bara vara.. Bara.. Ja sluta bry mig..

Haha! Jadu, att jag inte har världens träningsvärk i magen nu, det är ett mysterium!

Så sjukt roligt kväll har det varit, jag har nog skrattat konstant i två timmar! Jag ljuger inte, jag skratta och slog händerna i knäet när jag inte fick nån luft, och det var Al inte sen på att påpeka! :D
Liiiiite pinsamt att jag satt nästan längst bak, men hördes mest.. Eh..
Fantastiskt! Jag har nog inte skrattat så här mycket på länge!
Jag grät till och med för att jag skratta så mycket!
Var säkert nån som störde sig på mig, kände mig själv lite överdriven..
Men hey! Kan inte rå för det! Isf är det Als fel att han är för rolig! ;)

Det här kommer jag leva läänge på!
Var riktigt behövligt för min hälsa. :)

Kommer på mig själv att sitta och tänka tillbaka och fnittra för mig själv! :)
Underbart!

Och Mathias! Men jisses! Haha
Första gången jag såg honom också, men han var också kanonrolig! :D

Så ja, nu har jag tränat käkar och mage så att det räcker för ett halvår tror jag :)

När allt var slut upptäckte jag att min nästan nyöppnade ciggpaket var borta och min tändare ville inte funka, men vet du vad, jag är lika glad ändå! :)

Så nu blir det ett tappert försök att varva ner, och komma i säng i tid!

Tack alla otroligt fantastiska människor, som bara finns och förgyller ens vardag! :)

Har krupit ner i min alldeles för stora säng..
Känner mig otroligt liten just nu.
Tänk att jag bara är en jordens miljarder människor.. Uffa..

Får se om tankarna håller mig vaken i natt.
Ska ju trots allt påbörja min allra sista jobbvecka på entré ungdom i morgon.. Sista veckan!! Av ett helt år..
Är så orolig för ekonomin..
"kommer jag verkligen klara detta?"
Är rädd för att bli helt ensam..
"Hur ska jag klara av att vara helt själv?"
Är förstörd i mitt inre..
"Hur ska jag överleva utan alla dessa underbara människor?"
Orolig för att jag inte kommer in på högskolan..
"Kommer mina betyg att räcka?"

En massa tankar, som blir som ett ihoptrasslat garnnystan, och jag vet inte hur jag ska lyckas reda ut allt.
Ångesten över att lämna kollegorna och ungdomarna svider, nå så otroligt..
Rädslan för att tappa bort mig själv är extrem.
Jag har levt i mitt jobb nu i ett år.. Och nu ska jag sitta själv i min lägenhet dag in och dag ut?!
Jag vill inte förlora kontakterna som jag byggt upp.. Jag vill inte förlora de vänner jag fått..
Jag vill inte förlora mitt liv..

"Det löser sig, det gör det alltid"

Stressen över att jag förlorar en del av kontrollen på mitt liv, får mig ur balans..

"Kommer inte få se dig igen!"

Nej usch.. Det här gör alldeles för ont..
Jag är inte redo för det här. Jag har bara ignorerat tanken på det, inte laddat för det..

Å andra sidan, så har jag ändå fått en ny gnista som jag hoppas håller sig vid liv.
Har sett en möjlighet med att bli arbetslös, och är att jag får en chans att jobba med mig själv.
Jag har en chans att bli den jag är på insidan, men som utsidan inte riktigt vill hålla med om.
Jag kan bli en bättre Sofie Andersson!
Jag ska bli en vacker Sofie, en hälsosam Sofie, tja, den där Sofie som är på insidan!

"Jag har min chans nu, att visa världen att jag kan!"

Jag kan.. Nej förlåt, jag SKA bli den jag vill vara!

Nattinatt!

Är precis hemkommen från de stenshyttianska skogarna!
Har varit till far min och ätit gott, skrattat och bara njutit av naturen.
Fick lite systermys med äldsta systra mi iaf..

Och pudeln! Underbara gammelpudeln som gillar allra bäst när man konkar runt med henne som ett barn. :)

Ja underbart är ordet. Mysimys!

Nu har dock en mindre huvudvärks smugit sig på mig, så tänkte vila en sväng, sen kanske det blir en öl ikväller.

Iaf är dagens låt en tokrolig låt, eller ja, skön låt iaf. Tänkte att den passar bra på en lördag, då folket alltid verkar vara lite mer kärleksfulla än annars ;)
Enjoy!


http://m.youtube.com/watch?v=3gEBdbSsoTQ

Ja, det har varit en otrolig dag.
Många tårar men även skratt och glada minnen.

Sa farväl idag till min älskade lilla farmor, som gick bort nästan 99 år gammal.
När vi satt i väntsalen, innan det var dags, så kommer 5 rådjur och hoppas förbi! Då kände jag verkligen att hon har kommit till det vackraste stället av dom alla!
Detta beror på att mitt favoritalbum med bilder, har alltid varit pappas och farmors album om ett rådjur de tog hand om när pappa var yngre.
Vi valde även ett rådjur på dödsannonsen. Det var otroligt vackert!

Och sen att få träffa släkt som man aldrig träffat förr, och få träffa dom man sällan ser, var mysigt även om det var vid ett sorgset tillfälle.

Så flyg fri lilla farmor-själ, flyg fri! ?



Nu sitter jag uppkurad i soffan, tittar på "dom kallar oss roliga".
Har hunnit städa så kan jag bara slappna av, och låta alla minnen och tankar landa.
Kom till insikt igår natt när jag skulle sova. Att jag iaf är alldeles gör dålig på att visa min uppskattning och tacksamhet. Att berätta för mina nära och kära vad de egentligen betyder för mig.
Så jag kommer troligen skicka runt lite meddelanden, och visa uppskattning nu ikväll till en eller två goda öl.

Så, sprid den kärlek ni har i er, finns alltid någon som behöver få höra det! :) ?