Jag står lite i valet och kvalet idag.
Har två låtar som jag spelar i princip hela tiden. Innan jag somnar, när jag vaknar och när jag än har tid på dagen.

Men.. Jag väljer i alla fall Ur Balans med Stiftelsen.

Första gången jag hörde den här, så bara knöt sig min insida..
Jag kände igen mig så jävla bra..
För alltför ofta så märker jag att jag inte finns för flesta när jag inte mår bra. Jag är bra att ha när nån vinner något på det, men slängs i soptunna när jag behöveren kram, eller bara behöver någon vid min sida.

"Ser du nu vad du gör
"Skit i honom, han mår inte bra"
är allt jag hör
Ser ni nu vad ni gör
Sover ni gott nu, vänta ni
Jag är sinnes störd

Du har nu väckt upp björnen, aj aj aj
Vad har du ställt till med
Kan ni förstå nu, avsikterna
Vet ni nu var ni har mig
ni har inte en chans
Spring för livet
Jag är ur balans
Det här vad ni får nu
nåt som inte fanns
Är ni kära om livet, fega as"

Det fanns några få personer som jag visste att jag kunde visa min svaghet för, som jag trodde förstod sig på mig..
Inom loppet av en månad så övergav några av dom mig. Den ena krossa mitt hjärta och min själ,och vännen/vännerna som jag funnits för, fanns bara där när det var fest, men inte när jag bara satt helt apatisk i soffan och undrade varför alla övergav mig, vad det var för stort jävla fel på mig..

Nu har jag insett att det är inte mig det är fel på. Dom väckte björnen och de vet inte vad de har gått miste om!

Dock finns fortfarande ett behov av en kram, nån som bara finns där en stund. Nån som bara vill lyssna eller prata, eller bara kan få mig att le ända inifrån..

http://m.youtube.com/watch?v=HKq_0-iPiX0

Tid. Vilket konstigt ord.
Egentligen..
När man var barn, då tyckte man att man hade all tid i världen. Man kunde hinna med så mycket på en dag, medan mamma och pappa stressade för att hinna med minsta lilla.
Konstigt! Tyckte man då. Varför stressa när man har alltid i världen att stanna upp och plocka blommor, eller kanske klättra upp i ett träd och leka Tarzan en sväng.
Varför?
Jo för att närman blir äldre, känns det som att den där minutvisaren på klockan inte längre smyger fram, utan springer fram.
Kommer ihåg en sommardag när jag var liten. Det var en underbart varm dag, jag vägrade ha skor så mina fötter var alldeles svarta av gruset på vägen. Jag bara njöt av naturen, fåglarna som sjöng, solen som sken, och vattnet som glittrade nå så fantastiskt.
Att bara ligga i hängmattan, se ut över åkrar och skog, och drömma om den där framtiden. Drömma om vad man skulle jobba med, drömma om kärleken, ja drömma om den där perfekta framtiden. Hur man skulle få ta hand om mamma och pappa när dom blev gamla, om man skulle hinna resa utomlands.. Ja allt.
Nu har det säkert gått 13-14 år sen just den där dagen som jag minns så väl.
Och här sitter jag, ena foten i "ungdomens år" och andra foten i vuxenlivet. För att vara helt ärlig, så har jag nog haft ena foten i vuxenlivet ganska länge. Men det blir mer påtagligt när jag inser vad jag har hunnit med under ett helt år!
Jag har hunnit vara kär, jag har hunnit plugga upp matte b, fått mitt första jobb, knutit nya band, varit otroligt ledsen men också nå fantastiskt glad, har hunnit flytta från en enrummare till en tvåa, köpt mina första egna nya möbler, tagit hand om en kisse som jag trodde var hemlös, tog hand om honom och raka bort tovorna för att sen inse att "oj! Du hade visst en ägare!" Och en massa mer!
Det jag vill komma fram till är, att tiden, går alldeles förbaskat för fort när man har roligt! Ja det tycker jag absolut. Skulle ha lyssnat på mamma ;)
Nu har jag bara 6 jobbdagar kvar, på detta jobb, där jag har fått jobbat med några av Hofors mest fantastiska och underbaraste kollegor! Ja alla har varit helt.. Ja, underbara!
Jag kanske borde ha försökt att inte fästa mig vid dom, eftersom jag visste att det bara var för ett år. Men hur ska man kunna låta bli!!
Vissa har man fått bättre kontakten med än andra, men jag är ändå så förbaskat glad att jag fick chansen, till att jobba på mitt drömjobb det första jag gör. Att jag har fått umgåtts med fantastiska människor, kollegor som ungdomar, i ett helt år!
Massa knasigheter, flum, galenskap, glädje och lycka har det varit.
Det som är värst nu är att veta att fredag nästa vecka, är min allra sista dag på detta kanonjobb. Det kommer göra så ont, och jag vet att jag kommer få kämpa mot många tårar!
(Det gör jag redan nu av tanken!)

Man ska vara glad för det man har, men jag kunde inte vara glad för allt detta..
För varför vara glad när man kan vara lycklig?

Jadu, det är en ständig fråga som jag tror att väldigt många frågar sig själv. Tyvärr tror jag att svaret inte alltid är så bra som det borde.
Idag tänkte jagskriva om självkänsla, självbild och framför allt: skönhetsideal!

Vi lever i ett samhälle fullt av media, var du än vrider näsan, så finns det reklam osv.
Och hur ser personerna på reklamen ut? Perfekta skyltdockor var det nån som tyckte i en diskution. Ah fine, de är perfekta och minst sagt redigerade. Slät fin hy, vackert fylligt hår, slank och fit kropp etc.
Men vad är perfekt? Hur definierar man perfekt?
Jag kan börja med att säga, jag inte tycker att jag själv är perfekt. Inte för fem öre!
Jag har nog aldrig riktigt känt mig sådär 100% fin, jag har aldrig tyckt att jag har lyckats med nånting 100% bra osv.
Har alltid haft en känsla av att jag måste vara bättre, jag måste vara snyggare, jag måste vara roligare, jag måste vara smartare och så vidare.
Förstår nu att det är omöjligt. För jag är jag, och jag borde vara nöjd med det.
För egentligen, who the hell cares om jag skulle lägga ner all kraft och energi på att bli nån jag inte är?
Varför vill jag bli något som inte är jag?
Ända sen jag visade mig utanför de stenshyttianska skogarna, så har jag varit mobbad, blivit kallad det ena och det andra. Varit utsatt för svårt psykisk mobbing, men även fysisk.. Detta har satt enorma spår, men jag försöker se de som lärdomar..
Att "Kalle" tyckte att jag såg så smaskig ut så han var tvungen att kalla mig för prickikorv i trean, eller att "dom där coola" tyckte jag var så het att de var tvugna att ge mig smeknamnet bacon och få alla, då menar jag alla, att kalla mig för det i sjuan.
Finns så mycket mer, men dessa saker försöker jag se på andra sätt idag. Då skrattade jag och låtsades ta de på skämt, men egentligen så grät jag floder på insidan.
Detta gjorde att jag till slut kapade av mina känslor för nästan allt. Jag blev hård och kall mot det mesta, allt för att klara av vardagen.
Idag så sticker det till i hjärtat när jag tänker på den tiden. På något sätt så kommer känslan jag hade inom mig då tillbaka, och jag blir liten och otroligt sårbar igen.

Jag vet inte om det är de åren som har satt spår i mig nu, men trots flera olika psykologvändor, så har jag skitsvårt att se mig själv i en spegel utan att hitta fel och brister, och tänka "hur kommer någon någonsin kunna älska någon som mig?"
Det är jättejobbigt att vara så självkritisk och nästan hata sig själv många gånger.
Och jag vet, jag är inte ensam om det. Det är därför jag valde att skriva om just detta idag, för att nån som läser kanske kan ta hjälp av mina tips och råd. För jag tror att tillsammans, så kan vi döda detta ångestframkallande och styrkedödande monstret.

Tips från coachen:
1. Se inte "felen", se de bra grejerna!
Ex. Kolla inte ständigt på vad du tycker är fel med dig, utan försök se de positiva sakerna som andra ser hos dig.
2. Varje gång du kollar dig i spegeln, försök att tänk "shit vad jag är snygg!" Och kanske flirta lite med dig själv. Känns löjligt, men man måste få igång ett positivt mönster.
3. Klä dig bekvämt!
Alla har vi dragit på oss kläder som är snygga och modeinriktade, men totalt obekväma och man känner sig så osäker i dom! sanningen är att känner du dig obekväm, så syns de. Du förlorar all karisma och det kan leda till att folk blir osäkra på dig. Bekväma kläder som du trivs i och känner dig snygg i, ger en karisma och en säkerhet som gör att folk lägger märke till dig och du känner dig otroligt mer säker på dig själv.
4. Slappna av och bara var dig själv!
Det är a och o.
Hitta en inre balans.

För tro det eller ej, alla har nångång finnar på pinsama ställen som ansikte, halsen, ryggen, kanske på skinkan till och med! Eller denna pinsamma hårväxt på överläppen eller magen, eller de där ojämna ögonbrynen som får dig att känna dig sned. Det finns alldeles för mycket som man själv kan anse vara fel, men det är inga fel..
Många tjejer har bristningar, celluliter, brösten kan vara olika stora osv. Men det är inget fel med det! Det är bara de yttre skalet, som man kanske inte alltid kan påverka. Men du är vacker som du är!!
Det viktigaste är att alltid komma ihåg, att om en person, vän, flirt eller så, inte gillar dig för ditt yttre, så är denpersonen inget att ha i ditt liv. För de vackraste vi har, det är vårat hjärta och vår själ. Och det ska ingen någonsin få ta ifrån oss!

Låt oss säga att du är lite intresserad av en person. Du försöker troligenhitya gemensamma intressen, samtalsämnen osv. Du försöker dra skämt som du tror personen tycker är roligt, och du försöker helt enkelt vara nån som den personen vill ha.
Fel! Var dig själv, i alla lägen. Är du som mig, lite tossig, lite knäpp, otroligt klumpig, expert på att göra bort dig osv, ja men var det!
Man får vara allt det, man får göra bort sig. För åter igen, gillar inte personen det, då är det hens förlust!

I och med detta inlägg vill jag länka till en låt som jag ofta lyssnar på. Känner igen mig alldeles för mycket i den, men jag kan också finna styrka i den.

Kom ihåg:

Du är vacker, underbar och helt jävla fantastisk!



http://m.youtube.com/watch?v=wcZ15hESOo8

Undra om jag ska lägga upp en låt varje dag, och tipsa och tala om vad den betyder för mig?

Aja, just nu sitter jag och funderar över hur jag kan vara så himla trött tiden. Det är sällan jag känner mig helt utvilad och pigg å glad hela dagen.. Tur att kaffe finns ;)

Idag vet jag iaf varför jag är trött, eller ja, en orsak iaf.
Igår kväll så fick jag sjukligt ont i min högra skuldra. Var som nackspärr nästan, dock var det från nacken, till skulderbladen och ner i armbågen. Vissa rörelser gjorde så himla om! Var som knivar under skulderbladet och jag blev ganska yr..
Det var hemskt när jag skulle sova.. Varje djupt andetag fick mig nästan att skrika av smärta, och jag som vanligen rullar runt som en torktumlare i sängen, kunde inte röra mig alls..
Tog säkert 2-3 timmar innan jag lyckades somna, och vaknade till och från hela natten. Usch!
Idag är det bättre, men gör fortfarande ont, och det känns som om att jag har nå tungt på båda mina axlar.
Så idag är man seg, gillar inte att vara det. Dels blir jag så sjukligt rastlös, dels så får jag tid att tänka och fundera. Och tro mig, jag ska inte fundera!
Jag är en sån person som gärna analyserar saker och händelser i mitt liv lite för mycket. Jag kan lätt få något som egentligen inte spelar roll, att göra det genom att bara analysera händelsen eller så.
Jag har en del kontrollbehov, det vet jag om. Dock inte angående andra personer, eventuell partner eller dylikt. Men jag vill få saker väldigt klart förklarade för mig. Tex om en vän säger något, som både kan tolkas bra och dåligt, så vill jag.. Nej jag måste få veta exakt hur den personen menar. För jag måste ha kontrollen på hur en situation är, eller kan utvecklas.
Det är väl en brist, men sån är jag.
Jag menar inte att jag inte kan vara spontan eller så, utan jag är en drömmare, alltså jag kanske kan se småsaker och händelser, och då funderare jag ut vad nästa steg är, vart de kan leda. Har alltid varit sån, och jag vet att jag oftast spårar, har en tendens att bygga upp verkligheten som jag vill/hoppas att saker kan vara, och när den riktiga verkligheten slår en i bakhuvudet, då rasar man.. Så därför försöker jag bygga upp riktstolpar att hålla mig till. Jag försöker att hålla mig här på marken, men ibland tappar man väl kanske kontrollen lite.

Jag är en ganska komplicerad människa, i alla fall på insidan och för mig själv. Utåt sett så tror jag, eller jag hoppas iaf att jag inte är allt för konstig eller så..

Jag vet bara att jag låter hjärtat styra mer än hjärnan, och det blir man tyvärr ofta väldigt sårad av på tyvärr. Men å andra sidan, så kan man även vinna otroligt mycket av det! :)

Försök se nå positivt i allt som händer, så ska du se att livet kanske blir lite lättare iaf!

Puss!

Eftersom jag är en person som ofta finner tröst, styrka och även "förståelse" i musik och texter, så kan jag väl länka en låt och texten till den.
Den här låten går otroligt mycket i min iPhone, jag kan lyssna om och om igen på den.
För mig betyder den väldigt mycket, då jag är en person som bara vill ta hand om de personer jag bryr mig om. Jag vill att alla ska må bra, och att inget ska få göra dom illa.
Sen så känner jag just nu att vissa personer i mitt liv kan behöva en "Superman" och jag hoppas att jag kan hjälpa dom på bästa sätt!
Enjoy!!

Maybe I'm cynical
I'm painfully logical
You're tragic and beautiful
And that's good enough for me

You're looking for a hero, but it's just my old tattoo
Tonight I swear I'd sell my soul to be a hero for you

Who's going to save you
When the stars fall from your sky
And who's going to pull you in
When the tide gets too high
Who's going to hold you
When you turn out the lights
I won't lie I wish that I
Could be your superman tonight

If somebody sent you
An angel to save you
What would you tell him to turn him away

That your heart don't break
That your lips don't kiss
That life is just a lie
That heaven don't exist?

Who's going to save you
When the stars fall from your sky
And who's going to pull you in
When the tide gets too high
Who's going to hold you
When you turn out the lights
I won't lie I wish that I
Could be your superman tonight

Who's going to fix you
The next time you break down
Stranded alone by the side of the road
It's your baggage that's dragging you down
Don't look back
Let it go

Ohhh, Ohhhhh

Who's going to save you
When the stars fall from your sky
And who's going to pull you in
When the tide gets too high
Who's going to hold you
When you turn out the lights
I won't lie I wish that I
Was that superman

Who's going to save you
When the stars fall from your sky
And who's going to pull you in
When the tide gets too high
Who's going to hold you
When you turn out the lights
I won't lie I wish that I
Could be your superman tonight

Jaha, då har man skaffat blogg igen.

Såå hur gör man nu, ska man vara fin och ordentlig och presentera sig och så, eller ska man bara kasta sig in och börja skriva om hur man mår, hur man tänker och hur man känner?

Aja, Sofie heter jag iaf. Är 22 år gammal(?) och bor i Hofors med mina två kissar Goobie och Torkel.
Jag jobbar på Entré Ungdom, dock vara två veckor till då jag har ett nystartsjobb som bara håller ett år.
Jag trivs som fan här på jobbet, så det svider som fan i hjärtat att jag måste gå..
Kan ju kanske börja med att det senaste året, (eller ja, egentligen ganska många år) har varit ganska kaos. Jag har fått upplevt kärlek, äkta kärlek som tyvärr tog slut från min partners sida efter 1,5 år. Min älskade laika som jag har vuxit upp med och haft i 15 år, min tjocka kisse Pysen som var lika gammal som laikan Rita, de var bästa vänner, och de båda somnade in förra året.
Jag var så upp över öronen kär i mitt ex, jag planerade framtiden med honom. Jag flyttade till en tvåa, inredde med stor soffa, 180 säng osv, och trodde jag skulle få ändra namnet på dörren till två namn..
Planerade julafton för första gången sen jag var femton, och trodde att vi skulle starta våra traditioner som våra barn skulle få uppleva..
Men det var tydligen inte så livet skulle gå till.
En veckan innan jul, när alla julklappar är inhandlade, hela julen planerad, så säger J att han vill vara fri.. Han trivdes inte i vårt förhållande..
Hela min värld rasade.. Alla mina drömmar krossades...
Han ångrade sig sa han några dagar senare.. Men jag var alldeles för sårad för att kunna ta tillbaka honom, och vi bestämde att en månad senare skulle vi ses, då skulle vi ha hunnit känt efter på vad han ville egentligen.
Tiden gick, och jag kände mig lite mer starkare..
Så kom nästa smäll. Jag hade funnits där för en vän, någon som jag känt länge och väl. Jag var inte riktigt stabil i mitt inre, hade ganska ofta panikångest, grät mig till sömns varje natt. Och när denna vännen behövde prata, så tänkte jag inte längre än att "ja men hen har funnits där för mig, så jag finns väl här och låter hen prata ur sig." Jag kände att jag inte behövde tänka på mitt egna liv och jag slapp må skit för en stund.. Det var ju tydligen världens misstag. Jag la ingen vikt i vad de pratades om utan bara kände att jag ville ställa upp och vara en vän.. det missuppfattades av resterande delen av hens familj, och en dag fick jag höra av någon som jag trodde var en riktig vän, någon som förstod sig på mig utan och innan, bad mig att aldrig mer prata med henne. Jag försökte förklara mig men det ville inte godtas..
Jag fick höra saker som gjorde att jag inte såg nån mening mer med mitt liv.. Jag förstod inte varför jag skulle fortsätta kämpa, varför jag ens skulle försöka.
Tanken gick till att gå med katterna till syrran, och sen bara ställa sig vid vägen och vänta på en lastbil. Jag däckade till slut av panikångesten och gråten.. När jag vaknade efter ca två timmar blev jag rädd för mig själv och mina tankar, och kände att jag inte kunde vara ensam, jag litade helt enkelt inte på mig själv.
Jag ringde J, eftersom att jag visste att han är den enda som har sett mig i alla mina former, och han visste vad jag behövde. Han kom, snäll som han var, och stannade över natten. Han tröstade mig när jag bröt ihop och vara fanns där.
Dagen efter, så frågar han om en vän kan ringa honom. Ja visst tänkte jag. Jag hör att han pratar om mig och hur jag mår, och sen avslutar han samtalet med "jag älskar dig"! Det här var alltså 3-4 veckor efter att han hade dragit ut mitt hjärta och stampat sönder det. Han berättade för mig hur smal och snygg hon var, att hon hade haft magrutor, men nu var hon gravid i 6 månaden med en annan kille. Han hade träffat henne på nyårsafton, alltså två veckor efter han lämnade mig,
Nu har han allt det där som jag ville bygga upp och ha med honom, fast de är med henne..
Så januari månad var en kamp varje dag. Jag fick kämpa mig upp ur sängen varje dag, fick försöka hitta nån mening med att en finnas..
Tack och lov hade jag jobbet, underbara kollegor och underbara ungdomar som fanns till varje dag. När jag kom hem hade jag underbara fantastiska vänner som stötta mig.
Livet rullade på, blev lättare och lättare för varje dag,
Så kom den dagen jag fasat för. Dagen efter min födelsedag, så somnade min fina älskade farmor in..
Det gjorde så förbannat ont att se min pappa må så dåligt, och åter igen kändes det som att allt bara faller.. Jag kände återigen att det bara var en massa hemskheter som händer, såg inget ljus alls i livet..
Ibland funderar jag på om jag är född med otur. Om det är meningen att livet ska vara misär hela vägen.

Men nu börjar våren komma, solen ger mig lite styrka, och på något sätt så börjar jag tro att livet kommer att lösa sig och bli bra!

Vissa drömmar går i uppfyllelse, på ett eller annat sätt. Det gäller bara att njuta när det väl sker!!

Hoppas att jag inte var alldeles för negativ, men som sagt, det börjar ljusna!